Introduktion för telemarketing
Där och då hade i alla fall hälsningsmomentet gått bra. Jag kände mig bekväm i situationen. Eller, i alla fall mer bekväm än jag känt mig tidigare. Det var första dagen på mitt nya jobb inom telemarketing. Ja, inte nog med det. Det var också första dagen på jobb för mig överhuvudtaget – inte bara inom telemarketing. Hela bilfärden dit hade jag suttit och skruvat mig. Det var mamma som körde mig och hon såg att jag var nervös. Hon lugnade mig med att säga att alla skulle vara nervösa första dagen på jobbet. ”Särskilt när det gäller telemarketing. Herregud, det hade inte jag vågat jobba med. Aldrig i livet” sa hon och trodde att hon var lugnande. Jag brydde mig inte ens om att påpeka dumheten i det hon sa. Jag var för nervös. När jag hade klivit in i lokalen blev jag väl bemött av en tjej som skulle visa sig vara en kollega inom telemarketing. Hon visade mig runt och presenterade mig för övrig personal och för kaffemaskinen. Sedan kom vi in till telemarketing och då slog nervositeten som hade varit borta en stund till igen. Jag blev lamslagen. Särskilt som ca 15 blickar nu riktades åt mitt håll. Här satt de, mina kollegor, de jag skulle lära känna på telemarketing. Det var nog faktiskt det här som var värst, tänkte jag där och då. För en person som inte har superstark känsla för att socialisera så var det en jobbig sak. Att kliva in på ett jobb, telemarketing eller ej, som helt ny och sedan försöka göra det till en naturlig situation. Det var det verkligen inte. Långt ifrån. Ganska snabbt kom tre personer fram till mig. Två av dem såg ut att vara i snarlik ålder som jag och någon var nog närmare 30. De log och var trevliga, och jag kände mig något lugnare. De berättade för mig hur länge de varit på just denna telemarketing-avdelning. De frågade om jag var nervös och jag låtsades gäspa för att verka mer avslappnad. Förmodligen var det den sämsta låtsas-gäspningen som någonsin skett inne på just den telemarketing-avdelningen. Ja, kanske till och med sämst på norra halvklotet.